|
E
n kråka nappade åt sig en stor ostbit som låg på fönsterbläcket i en stuga. Hon flög upp i ett högt träd för att kunna äta den ifred
En räv, som strök förbi lade märke till vad hon hade i näbben. Det vattnades i munnen på honom och han sa: - "Kråka lilla, så vackra vingar du har. Och så strålande ögon sen! För att inte tala om din svanhals. Och ditt huvud är lika stiligt som örnens." Kråkan började kroma sig på sin gren. Hon burrade upp fjädrarna och försökte se stilig och nobel ut. - "Det är synd", fortsatte räven, "att en så vacker fågel som du inte kan prata. Tänk om du kunde frambringa ett ljud lika vackert som färgen på din fjäderskrud." Detta blev för mycket för kråkan. Hon måste ju bevisa att hennes röst var lika betagande som hennes utseende. Så hon öppnade munnen och skrek -"Krax". Ner föll osten, rätt i gapet på den listiga räven. - "Må vara att du har röst, kråka, men något förstånd har du då inte", sa räven och försvann med osten. |